ibland går det inte alltid som man hoppats. man trodde på något större, något vackert. men det kom inte längre. man ska vara nöjd med det man har, visst?
varför satsa högre när det ändå inte kommer bli så?
det tar bara på ens krafter, dom krafter man har kvar.
livet ska vara något underbart, och något fint. men varför är det inte så att man alltid är lycklig över det liv man har? varför kan man inte alltid skratta, le, vara glad och vara lycklig för det man har.
jag har en underbar familj, och vi stöttar varandra till tusen. men vi har verkligen samma gener då vi alla är såna att vi inte vill prata med folk om hur man känner. vi håller det hellre inom oss!
en gång fick jag höra av någon;
"man samlar på sig allt, men tillslut blir det för mycket. man är som ett glas med vatten och när det tillslut
blir så att man haft för mycket inom sig, som egentligen skulle kommit ut rinner vattnet över kanten och en stor laddning kommer som egentligen inte borde varit där."
denna mening stämmer så bra. men varför är man sån ibland, att man inte vill prata ut om det man behöver prata om? varför hålla det inom sig? det blir ju bara värre. men man är som man är, och det är faktiskt så att ingen kan ändra på det utan den själva individens vilja genom att sammarbeta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar